En fullsatt buss avgår från huvudstaden Montevideo. Fyra timmar senare har vi passerat ett antal byar och för varje stopp töms bussen på folk. Tillslut är det bara sex personer kvar. Det är vi, en gubbe och busschauffören. Plötsligt stannar bussen. Vi sneglar ut genom fönstret på den grusiga landsbygdsvägen och undrar varför chauffören har stannat mitt i nowhere? Gubben hoppar av och traskar iväg ut i ingenmansland och chauffören sticker fram huvudet för att slänga ur sig ”La Pedrera” innan han går ut och öppnar bagageluckan för att ta ut de sista fyra väskorna. Jag slängen en blick ut genom rutan –en man har stannat sin häst för att hjälpa killen som har problem med sin moped. Sedan ser jag tjejerna gå ut ur bussen för att ta emot sina väskor. Är de seriösa? Är vi framme?
Där i vägrenen står en skylt med vårt hostels namn ”El viajero”. Vi följer stigen ut bland träden och finner mycket riktigt vårt boende. Trötta är vi och ingen av oss är på något strålande humör. Beslutet är lätt. Imorgon ska vi ta tidigast möjliga buss därifrån. Här vill vi inte stanna. Vad ska vi göra här? Tävla i vem som får flest myggbett? Och här kan vi inte stanna. Vi har knappt några kontanter kvar och den otrevliga bybon i receptionen berättar att närmsta bankomat ligger en halvtimme bort med buss.
Vi bestämmer oss för att i alla fall göra lite yoga på stranden och frågar hur vi tar oss till havet. Vi får en skrattretande karta med vårt hostel och några andra namn utprickade. Mest består bilden av tecknade granar.
Men så går vi där i gruset genom grannskapet och kan inte undgå att supa in den rena luften med den gröna doften och le åt de söta igenbommade husen som alla helt skiljer sig från varandra. Vi småskrattar åt mannen med ölen som sitter utanför sin öppna ytterdörr. Innanför dörren skymtar vi ett stort rum där det inte finns någonting. Ingenting förutom att det mitt i rummet står ett kylskåp. Lustigt tycker jag. Logiskt tycker Malin. Var skulle han annars ha ölen?
Om våra hjärtan redan smält lite så är det ingenting jämfört med när vi kommer fram till havet. Blåsten tar tag i våra hår där uppe på höjden. Nedanför oss, och i båda vädersträcken, sträcker havet ut sig. Det är inget kristallklart vatten och sanden är inte kritvit. Men lugnet som slår oss är så påtagligt att ingen av oss vågar yttra ett ord. Vi tränger bara ihop oss på en stenbänk och sitter helt enkelt där. Hade jag bott på ett ställe som detta hade jag nog blivigt betydligt mer sparsam med orden. De känns så överflödiga här.

Kram Ellen