Nytt år nytt inlägg, kalas upplägg känner vi.
Hallåja där hemma.
Vi kör en liten fin sammanfattning om vad som hänt sedan sist vi skrev..
Efter julafton i Buenos Aires begav vi oss till Cordoba, precis som planerat, för att fira nyår.
Väl framme i studentstaden Cordoba upptäckte vi att det inte var vad vi väntat oss, men vi gjorde det bästa utav situatuionen, besökte en sjö för att bada, var hos Ches familjehem som är omgjort till ett museum och utforskade även staden i hopp om nya nyårskläder! Efter att ha funnit vad vi sökt, beslöt vi oss lite sådär spontant att återvända till Buenos Aires (en tredje gång denna resan) och där firade vi en färgsprakande nyårsafton utan dess like!!
Buenos Aires är en stad som vi har haft liiiite svårt för att lämna, men efter många om o men kom vi (kanske inte ska skriva äntligen) vidare mot Jujuy (norra argentina).
Och det var här, just på denna färden från Buenos Aires som våran inte så jätte roliga busstur påbörjades.
Från Buenos Aires till Jujuy tog det lite längre än beräknat, bussens motor ville inte som busschauffören. Det resulterade i en 28 timmars lång bussfärd utan AC (risk för överhettad motor) och en hastighet som nådde max 45 km/h även här pga. motorn. Det blev inte många minturs sömn denna resa, men trots detta beslöt vi oss för att fortsätta istället för att ta in på ett hostel.
Så vi köpte oss en direkt biljett till gränsen mellan Argentina o Bolivia. Väl framme vid gränsen var det svinkallt, vi köade i någon timme för att stämpla ut ur Argentina och in i Bolivia. Inte nog med det så hade vi kommit upp på högahöjder så huvudet snurrade och hjärtat klappade några extra slag. Men, in kom vi! Och både frukost o lunch fick vi i oss innan det var dags för dittills den värsta bussresan vi varit med om. Inte nog med att stötdämpare inte är uppfunna i bolivia, vägarna har inte heller hängt med i svängarna och asfalt är något som är överskattat här. 18 timmars bumpyride, för att tala klarspråk: som en rullande jordbävning.
Första buss stoppet passade Ellen, Sanna o Julia på att springa av o kissa, en kanon idé tyckte dem. Men ack så fel dem hade ...
Busschauffören vred om nyklen o började köra, där satt jag, minus mina tre kompanjoner och njöt utav pojkarna framför mig. Kunde ju inte bli mer kalas ..! Nej, skämt åt höger, jag sa till chaffisen o han meddelade att han skulle köra runt o plocka upp dem längre fram. Men där, vid mitt fönster, ser jag mina tre söta reskompisar komma springades, skrikandes o vinkandes. Roande för oss alla som visste att han inte skulle köra utan dem.
När dem kom på bussen fick jag mig 6 arga ögon o en och annan kommentar som löd:
- VARFÖR SA DU INGET MALIN !?
haha, hallåja. Tackar jag för! Men på kom dem, och vidare guppade vi.
Nu, efter 18 timmars färd var vi framme i Bolivias huvudstad, La paz.
I La paz blev det heller inte mycket till stopp, vi var arga, sammanbitna och väl medvetna om att vi skulle ge oss sören på att klara denna färden till peru, utan några övernattningar på hostel.
La paz bjöd oss på en dunder frukost och sedan bar det av mot gränsen mellan Bolivia o Peru, vidare mot Puno.
Tänka sig, fram kom vi, omskakade, tömda, illamående, frusna, trötta med värk i hela kropparna till ett hejdundrandes hostel, tack och lov för privat rum med privat toalett! 
Vi spenderade kommande dag i sängarna innan vi fick lite energie att gå och handla tabletter mot höjdsjukan, dricka lite coca te (fri knark, tackar vi inte nej till!) samt en och annan sked mat fick vi i oss. 
Effektiviteten har inte sinat trotts våran färd, sådär på kvällskvisten bokade vi hostel i Cusco, samt buss mot cusco och även en halvdagstur till Lake titikaka. 
Dagen därpå bjöd hostelt på en brakfrukost utan dess like, så med fulla magar och snurriga huvuden (ännu mer coca te) blev vi upphämtade för att bege oss mot titikaka.

Tillsammans med ett gäng sjövilda argentinare blev båtfärden inte så pjåkig då dem underhöll oss med både musik o dans, tackar vi inte heller nej till.

Lake titikaka var fantastiskt att besöka, vi fick möta presidenten för "halm"öarna som berättade om hur det var att leva där, intressant.
Efter en liten genomgång var det dags att gå en liten egen rundvandring och titta hur dem levde.
En söt dam kom fram o frågade om vi ville kika in i hennes hus, javisst ville vi det. Det tog inte många sekunder fören hon klädde på oss hennes kläder så vi kunde fotas i det.
Ut ur hennes hus klev vi, med full mundering och turisterna slutade fotografera de inhemska och började fotografera oss, de fyra svenska clownerna.

Nu, våra vänner. Tror vi inte att ni orkar läsa mycket mer. Så därför sätter vi snart punkt, och berättar att vi är i Cusco och de kommande dagarna laddar vissa av oss upp för vandring medans andra tänker på refrängen.

:)


Presidenten

Söta flickor ..

Såja, datorn vill inte riktigt sammarbeta i den takt vi vill. Så med denna härliga text och dessa tre kalas bilder sätter vi punkt: .