Jag kan faktiskt inte låta bli .. men jag måste skriva och tacka.

Tack för A L L T !! Tack för 107 dagar genom :

rallysjukdomar
feber
förkylningar
hosta
vandring
hostel
bussar
båtar
statyer
trappor
berg
vattenfall
kompisar
galenskaper
musik
dans
svett
blod
prat
tårar
men framföallt: GLÄDJE!!

Skratt,skratt och återigen skratt.
Fan vad ni är underbara, och fybubblan vad roligt vi har haft.
107 dagar, fem länder (6 för Ellen), stad efter stad, buss efter buss, hostel efter hostel och skratt efter skratt.
Vi har skrattat tills magarna gjort ont, tårarna runnit och rösten tappats. Vem trodde att man, så ofta, kunde ha så roligt men samma personer? Att vara övertrött med er är som att göra sit-ups i 100 minuter, att vara nyvaken med er är som en lång konditionsrunda och att åka buss med er är aldrig en lugn stund.
Hur ska jag någonsin kunna återberätta allt som hänt på denna resan för någon?
Ingen förstår så som ni gör, vi har delat dem jobbigaste och lyckligaste stunderna. Det finns inte några andras armar, röster eller tröster jag hellre skulle varit omvirad av i Sydamerika.
Ni har verkligen varit bäst!

Tänk att vi klarade 3½ månad på resande fot, fyra viljor, fyra vägar och fyra disskutioner som alla ville åt olika håll enades alltid.
Vi klarade det, utan att ens behöva tycka att det var jobbigt?

Så TACK, tack till ER för att ni har skapat en lycklig molle, med nya värderingar och ett helt bagage med nya livserfarenheter.
Tack för de gångerna ni pushade när det var jobbigt, skrattade med när jag drog dåliga skämt, hejade när det gick bra och stod vid min sida när jag behövde er.

från eran molle : tutte la frut, jag älskar er!!